Fiskeredskap i historien – del 1


Finns det något mer avslappnande och rogivande än att åka till en sjö tidigt en morgon, ta med en termos varmt kaffe, sätta sig på en brygga eller kanske ett berg med sitt spö och bara låta naturen omsluta en. Fiske är en aktivitet man kan utföra själv eller tillsammans med någon och det är ett perfekt alternativ om man behöver rensa huvudet ett tag. Detta har varit en av de äldsta fångstmetoder tillsammans med jakt och insamling, man vet att människan fiskade redan på stenåldern men de spår som finns kvar av fasta fisken är få och behovet för att bevara dessa är därför stort. Men det är inte bara kunskapen om metoderna man använde som behöver bevaras, fångstanordningar och byggnader så som sjö- och notbodar är en del av historien man vill bevara för efterlevande. Lämningar av detta slag utgör en del av det kulturhistoriska värdet.

Många underkategorier

Fiske är ett generellt ord som har många underkategorier, allting beror på vilken metod man väljer att använda sig utav. Med hjälp av fasta fiskeredskap fiskade man öring, lax och ål medan abborre, gädda, sik och andra matfiskar fångades på andra sätt. Ljuster och harpun är redskap där man med hjälp av en vass spets fångar fisken, denna metod var vanlig redan under jägar- och stenåldern men idag är det förbjudet att använda sig av detta redskap. Något annat som användes förr och även idag är mjärdar och tinor, mindre flyttbara fångstburar som man placerade vid spärranordningar. Dessa användes även vid allmänt fiske då de mindre burarna kunde lyftas upp för hand och tömmas, större burar som användes med avsikt att sälja fisk behövde lyftas upp med vinsch. Normalt är dessa formade som en fyrkant eller cirkel med en eller två trattformade öppningar där fiskar, krabbor eller kräftor kan ta sig in men inte ut.

I grundare vatten

Katsa, som även kallas kasse och katsegård är ett staket som placeras i rät vinkel från stranden. Denna består av störar vilka man slagit ner, när detta står på plats hindrar det större fiskar från att passera. Detta avslutas sedan med ett litet hål och en strut där man fångar in fisken. Denna användes förr till största del i grunda sjöar, men även i lugna vattendrag. Sen har vi det som så fint kallas för ålkistor, vrakhus och lanor vilket är fasta fångstredskap som användes tillsammans med spärranordningar. Kistorna och vrakhusen består av en rektangulär trälåda där ena gaveln är öppen i riktningen av strömmen medan den andra har spjälor som vattnet kan passera genom. Trycket hindrar fisken från att simma ut igen. Lanor är däremot en trattformad nätsäck endast avsedd för att fånga ål.

Ålfångst

Ryssjan är ett annat redskap som man fram till senare delen av 1800-talet tillverkade av flätade vidjor, dessa hölls uppspända i vattnet av pålar. Man brukade använda dessa i anslutning till en annan fast anordning, men de fungerade också på egen hand, då tillsammans med spärr- eller ledarmar av nät som man satte på flöten och sänken på. Denna uppfinning dök upp på medeltiden och var ett av de redskap man använde för att fiska ål med.